ÖPPNA ÖPPNA.. hör jag mig själv skrika.

Det känns som att någon precis hällt en hink eld över min kropp. Hur jag än försöker gömma mig, krypa ihop bland dom andra i hyddan, pressa min kropp och ansikte ner mot marken så pallar jag inte en sec till … ÖPPNA ÖPPNA!!

Det känns som att jag brinner, min kropp bubblar av värmen. Jag hör hur dom andra i hyddan sjunger och jag försöker fokusera på andningen och sedan öppnas ingången. Det forsätter bränna det känns som att det aldrig kommer att sluta, men snart känner jag kylan utanför hyddan sakta smyga sig in, kylan smeker dom andra, en efter en , den letar sig sakta bort mot mig.. jag ligger längst in i hyddan där det är som varmast. Jag känner kylan smeka mina ben, upp över min kropp och sen slutligen omfamna mitt ansikte. Jag blir lugn. Efter ett tag kan jag sätta mig upp, fyller mina lungor med ny frisk luft. Kollar på dom andra i hyddan. Jag har precis klarat av min andra sittning  i svetthyddan denna helg.

Hur hamnade jag här?? Långt bort från stockholm?  I skogen bland massa främmande människor. Alla är här av samma anledning men ändå inte. VI har alla olika historier men ändå samma nyfikenhet. Vilka är vi..Människan?? Är vi våra tankar ?? Är vi vår kropp??

Helgen har bjudit på massa frågor, tankar och känslor. glädje, ilska, sorg.

Vi har vänt oss bort från allt det vi lärt oss från barnsben och ist vänt ut och in på oss själva.. i tystnaden.. i tankarna..stannat upp, lyssnat. Inte föröka förstå, inte döma, utan bara lyssnat. Vi kommer aldrig att förstå, men vi kan acceptera och släppa taget.

13767418_937997019642102_6140439788839417368_o

Den sista tiden har jag haft en del motgångar, Motgångar brukar nu för tiden inte vara ett problem för mig. Jag brukar se på dom som en sorts utmaning. Tänka att det finns en mening med allt. Motgångar får oss att växa.. efter varje motgång är vi lite längre.

Jag har ett byggt upp ett skydd mot motgångar.  Jag är inte rädd för dom längre.. jag ser på dom och leer..

I vanligt falla ja!!! Men denna gång har det varit annorlunda.. lite för många på lite för kort tid.. har inte hunnit bygga upp mig mellan motgångarna. Plötsligt står jag där, liten rädd och försvarslös.

Fröken Ståhl.. kvinnan som klarar allt!! Som helt plötsligt bara vill krypa upp i någons famn… känna en smekning över pannan och höra det löser sig. Allt blir bra.

Jag är inne i en ny process, det finns en mening även med denna tid.. vi skalar av skalet på en lök, lager efter lager. Allt tar sin tid. Det är först när vi är mogna som nästa lager av skalet kan tas bort. Känslorna och tankarna som kommer.. dom ska få komma även om det är jobbigt.. även om det betyder att man måste visa sig sårbar. Sårbarhet är nog det värsta jag vet.

Jag fortsätter kämpa imot.. jag slåss mot sårbarheten.. vägrar ge upp.. men någon har andra planer för mig.

motgångarna kom en efter en… tillslut tog en av motgångarna det jag håller mesta kärt.. min frihet.. min frihet att springa fritt i naturen. Att få röra mig från A till B med bara min kropp som färdmedel. Den tog min löpning.

Jag känner sorg jag känner ilska. Jag förstår att det kommer gå över.. till våren nästa år kommer jag kunna springa och tävla igen. Men nu är det löpvila i x antal månader som gäller.

 

Det är dax stanna upp… släppa kontrollen.

13615246_10153749091151048_1819225794775059829_n

13719704_10153758261676048_4029918293566652787_o

 

 

Utöswimrun.. känslan

Jag ökar stegfrekvensen.. jag har hittat flowet. Ett steg i taget. Raksträckan är lång och vi kan se ett x antal par som springer framför oss, jag bestämmer mig för att vi ska plocka några av paren. Jag kollar på min partner i ögonvrån. Jag ser att han kämpar, han sliter för varje steg han tar, den sista långa simningen och flera timmar i tuff terräng har satt sina spår. Jag ökar, han ökar, jag ökar lite till och sneglar lite på honom jag ser att han inte riktigt orkar öka mer.
Jag har massa kvar att ge. Jag vill springa förbi dom jag ser, jag vill plocka placeringar. Jag känner mig som superwomen som flyger fram, jag och min partner Jonas har tävlat i ca 5 h nu. Det är nu jag är som bäst. det är nu min riktiga styrka kommer fram.
Men jag förstår att om jag forsätter öka så kommer inte min partner orka mer så jag väljer ist att sakta in och njuta av loppet, att känna att vi är grymma, att vi är ett team. Vi har snart tagit oss i mål på ett av sveriges tuffaste swimrunlopp.

Jag ler, jag känner mig levande. Jag känner smärtan i benen och tröttheten i kroppen.Jag älskar känslan den ger mig mer energi, jag får runners high.
Fastän min fot smärtar och är helt ostabil såpass att jag har svårt att ta mig fram på dom svårare partierna i skogen så är jag ändå så nöjd.
Straxt innan hade jag lyckats stuka foten kraftigt, vi hade tävlat i 20 km och hade ca lika långt kvar, ett 20 tal lag hade medan vi stått stilla och funderat om jag kunde fortsätta tävlingen sprungit förbi oss.
Jag ville fälla en tår, NEJ det får inte vara slut än.. tävlingen. Den som jag tränat för, drömt om. Den är här nu, jag kan inte bryta jag vill inte bryta. Jag sätter ner foten och det smärtar kraftigt.. aj som faan. Ögonen fylls av tårar.
Måste jag bryta?? far igenom min skalle.

Några lag som springer förbi saktar ner och frågar hur det går, behöver ni hjälp. Jag ropar efter dom att dom kan förbereda sjukvårdspersonalen att jag vill få foten lindad. Men där och då bestämde jag mig för att ta mig imål.
Jag börjar sakta gå.. Jonas är framför mig och har koll.. sedan försöker jag springa, det gör ont och det går inte snabbt men det går framåt. I skogen där det är trixig terräng får jag ta det superförsiktigt och på vissa ställen där man i vanligt fall hade dansat fram fick jag ist krypa fram för att överhuvudet ta mig framåt.
För första gången någonsin längtade jag efter raksträckan. vi behövde komma ut ur skogen som jag i vanligt fall älskar men som inte funkade för mig nu med en stukad fot.
Vi kommer äntligen fram till vattnet och jag och Jonas hoppar i för simning, det var skönt.. foten behövdes kylas ner av vattnet och när vi kom upp på andra sidan kändes det lite bättre.
Jonas frågade om och om igen hur det går.. jag svarar bra.. nu kör vi.
Jag biter ihop och längtar efter grusvägen. Där skulle vi öka.
Försöker tänka bort smärtan.. Tänker på lycka, tänker på att jag lever min dröm. Tänker på hur starka vi är och hur bra det gick fram tills jag skadade mig, vi är fortfarande starka och vi ska ta oss imål.
Äntligen kommer vi ut på grusvägen och jag har bestämt mig för att det är nu vi ska tjäna in lite av tiden som gick förlorad i skogen. Vi ser dom andra paren vi ser hur dom kämpar, alla är i sin egen strid, mot kroppen och mot det mentala.
Jag känner att jag blir bara starkare och starkare.. vi hittar flowet och lyckas springa om några av paren som sprang om oss i skogen medan jag stod och hade ont.
En av killarna ropar på oss när vi springer förbi.
– hallå, hur är det med foten?? För det var väl du som stukade det.
Jag leer för mig själv och så hör jag Jonas ropa tillbaka.
-hon springer på adrenalinet.. det är fröken Ståhl.
Haha det ger mig lite mer energi och vi fortsätter plocka några lag till tills det är dax för simning igen.

Vi säger inte så mycket till varandra längre.. det är slutet på tävlingen. Jag gillar tystnaden. Jag vet att vi båda är nöjda med dagen.
Vi har haft kul och vi har varit starka. Vi har jobbat som ett team i många timmar. Nu är vi nästan framme. Bara några km kvar, kanske en halv mil.
Jag hör fåglarna, jag njuter av naturen och tycker det är skönt att det inte är lika många tävlande runt om oss så här i slutet av tävlingen.
Dom tävlande är mera utspridda över banan än hur det var i början på loppet.
Man kan se något par här och där men inte så många.
Det är bara jag min partner och naturen.
Jag säger några gånger, du är grym Jonas, vi är grymma. Tack för en underbar dag.
Jag hör folk.. vi är nära nu. Jag ser målet. Jonas och jag kollar på varandra och leer tar tag i varandras händer och springer in i mål.
Den natten somnar jag med ett leende på läpparna

Tack utöswimrun, tack Jonas, tack livet!!

 

13263724_10153624942583779_6697809211236015244_n

Tankar kring livet.. så enkelt

Förbereder utflyttningen till landet under sommaren.. Sorterar, slänger å ger bort. Har gjort det i 3 år nu (varje sommar väljer jag och min son att leva i enkelhet) men blir förvånad över hur mycket skit en människa har som bara ligger å skräpar å aldrig används. Å då har jag redan ”lite” om man jämför med andra eftersom jag redan i några år valt att göra mig av med det mesta, bara behålla det som jag verkligen använder.

Får ofta frågan hur jag hinner göra allt jag gör, driver 2 poddar, träningsevent, löplopp, tränar 1-2 gånger om dagen, är med min son, träffar vänner, träffar pojkvän. Jag gör saker dagligen som jag älskar.

Och jag hinner göra allt jag älskar eftersom jag valt att gå ner i tid på jobbet.. När man inte längre lever för att överkonsumera, när inte allt handlar om att få in pengar varje månad för att snabbt göra sig av med dom så kan man ist hitta ett annat sätt att leva.

Alla människor har 24 h på ett dygn.. Inte mer inte mindre.. Alla har vi lika mycket. Allt handlar om prioretering.

För det första.. Hur mycket pengar behöver man för att bli lycklig?? Hur mycket prylar behöver man för att bli lycklig? Vilken titel behöver man ha för att vara en lycklig människa??

Jag kollar mig runt och ser alla vänner som jagar status å pengar för att kunna köpa saker dom inte behöver för att leva ett liv som samhället har skapat för oss att tro är det ända rätta.

Jag tycker det är dax nu.. Att ifrågasätta samhället. Att våga ta klivet, släppa taget om vad andra förväntningar är om oss och ist börja följa hjärtat å leva.

#vågavägraföljaströmmen #minimalist

13260245_10153654607081048_3487508205836045535_n

DNF Blåfrusen (tacksamhet)

Tidigare idag la jag upp det här på instagram och Facebook.

 

DNF.. Finns väl en mening m allt.. Sitter på tåget påväg hem. Bröt efter 38 km… Chauffören var försenad imorse, så vi kom en kvart försent till start, alla låg alltså en kvart före redan, till första energistationen var det 14 km.. Vi startade loppet med att springa fel en mil så när vi kom till första energistationen som skulle vara 14 km så hade vi sprungit 24 km, det plus att min kropp inte kändes bra (förkyld, tänke ta det lugnt) gjorde så luften gick ur mig, arg som ett bi ville jag döda alla skogstroll som kom i min väg, men istället för att slå ihjäl någon så valde jag att bryta vid 38 km. Fryser som ett asplöv, ska hem till badkaret å självömka lite. ‪#‎villskrivamassakönsordmentänkerintegöradet‬ ‪#‎apa‬ ‪#‎k‬** ‪#‎dåligförlorare‬

12339616_10153294748796048_1700569307375136789_o

jag har legat hemma och tänkt väldigt mycket under dagen. Varit arg på att det inte alls gick som jag ville. Men så är det ibland.

Efter att varit arg ett tag så kände jag att nu får det räcka så ist för att älta allt negativa från dagen så satte jag mig ner och öppnade min tacksamhets bok… en bok jag skriver allt jag är tacksam för.

jag skrev först ner vad som hade hänt, och hur jag hade känt. Men bara kort.

Sedan skrev jag ner allt jag var tacksam för under dagen och tror eller ej att trots i min irritation så lyckas jag skriva ner massor och när jag var klar så var jag inte längre arg å irriterad.

några av sakerna jag skrev var.

Jag är tacksam att jag har en vän som Juha (fastän han låg och sov när han skulle hämta mig, så att vi kom försent😉 )

Jag är tacksam över dom 38km jag idag sprang, fick se en otroligt fin bana och solen var med oss hela tiden (fast jag hade svårt att se det då😉 )

Jag är tacksam att min kropp orkar springa så långt och det hade orkat ett x antal mil till.

Jag är tacksam för alla goa funktionärer som gjorde loppet möjligt och för han som körde mig till tågstationen så jag kunde ta mig hem.

Jag är otroligt tacksam för min underbara son och hans kära far som frågade mig om dom skulle komma och hämta mig när jag kom till Stockholm östra. och när dom väl hämtade mig så fick jag en stor och varm jacka på mig så jag slapp frysa. Höll typ på att frysa ihjäl.

Jag är otroligt glad och tacksam att jag har ett badkar som värmde upp mig inte bara en gång idag utan 2 gånger.

och så skrev jag lite mer.

Tacksamhetslistor  är värsta mirakelkuren om man vill må bra. Rekommenderar det starkt.

Å ja just det.. tack för alla fina ord jag fått idag på Facebook. Ni är bäst.

Å grattis Juha att du tog dig i mål fastän jag var grinig och bröt.

PMS häxan å ultralopp

Det slår aldrig fel..9/10 gånger så händer det.. Det är som ett skämt..
Jaha ska du tävla.  Kul då kommer kvinnan i rött på besök å hennes syster pms häxan..
Först kommer PMS häxan på besök lagom till uppladdningen inför loppet.

Jag hörde att du skulle tävla.. Så kul.  Här kommer jag med lite gåvor..
Gåva 1) Du kommer från idag å ca 7 dagar framåt känna dig fet, ful å grå.
gåva 2) Jag lägger på dig ca 2-3 kg extra vikt så det inte gör ont ifall du snubblar å faller under tävlingen.
Gåva 3) Du kommer nu i några dagar innan loppet vara väldigt trött å känna dig lite småsjuk, ont i halsen, för det är viktigt att man vilar innan ett lopp.
gåva 4) du kommer nu få vara sådär låg å tycka att det mesta suger, ingen energi å tycka att dom flesta är dumma i huvudet. Känna dig typ deprimerad.
Gåva 5) du kommer få (gå själv å köpa)  massa godis å choklad för det är du ”värd”
Å när jag pms häxan lämnar dig ca dagen innan tävlingen så kommer min syster i rött på besök istället.
Hon har oxå några gåvor.
1) du kommer att lida av blodbrist under ditt ”lagom långa” lopp på 7 mil terränglöpning
2) du kommer ha fruktansvärt ont i magen hela dagen
3)du kommer fortfarande vara trött, fet och  energilös.

Det är inte alltid lätt å vara kvinna å tävla när man får dessa systrar på besök nästa varje gång.

I helgen kör jag Ultraloppet Blåfrusen 70 km traillöpning..

Dock klarade jag mig i lördags då jag körde årets sista Swimruntävling i Hellas. Hellas frostbite Swimrun.
Det var mysigt att simma i 3 gradigt vatten.
Jag lyckades oxå komma på plats 3 av damerna 💪 #plötsligthänderdet

image

image

image

image

image

image

image

Kul- helg ultralöpning 93 km

För 1,5 vecka sedan var jag i väg till Skövde med ca 40 andra ultradårar på en ultralöphelg.
Det kändes lite som ett kollo, jag fick dela rum med 3 andra kvinnor, 2 av dom  kände jag inte sedan innan.
Jag blev hämtad på fredag fm av mina vänner Jan-erik och Bernt

image

image

På fredagen var det middag m alla och genomgång av banan som vi skulle springa lördag å söndag. Det fanns fler alt både lördag å söndag beroende på hur långt man ville springa.
För min del blev det 48 km traillöpning på lördagen och 45 km landsväglöpning på söndagen. Kroppen kändes bra hela tiden, knät funkade som det skulle (har problem med knät)
Dock hade jag aldrig tidigare sprungit dagen efter ett ”långpass” (på 48 km) så jag visst inte hur kroppen skulle svara.. Dom första 7-10 km på söndagen var lite sega å pulsen var hög men sedan släppte det och sista milen gick strålande lätt.
Kroppen är fantastiskt!!
Vi fick oxå äran att lyssna på Kristina Palten då hon föreläste om din resa när hon sprang igenom Iran 180 mil löpning på ca 2 månader.. Väldigt spännande föreläsning. Och en väldigt grym och ödmjuk kvinna.

image

image

Jag hade en underbar helg å lärde känna en drös med andra ultradårar.. Underbara människor
När det onormala blir normalt!! Som jag brukar säga.

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Äventyren fortsätter!!!

Det blev 93 km på 2 dagar.. Jag är nöjd

Sörmlands ultramarathon 50 km

Bättre sent en aldrig.. Jag körde loppet förra lördagen.
Starten går från Björkhagen perfekt för det är stationen bredvid där jag bor. Sedan springer man Sörmlandsleden ca 50 km. Underbar traillöpning underbart lopp.
Hade inte kört loppet tidigare men hört så mycket gott om det.
Jag å min vapendragare Frida hade bestämt att köra loppet tillsammans och tanken m dagen var att ha kul å njuta.
Sagt å gjort.. Vi sprang vi njöt å hade kul. Efter ca 30 km var vi uppvärmda och fick till ett riktigt bra flow.. Både jag å Frida har en lång startsträcka det är väl därför vi gillar längre lopp.
Loppet bjöd på många sträckor m mycket rötter… Uppför å utför..
Några timmar senare ramlade vi in i mål.

Kommer definitivt göra om loppet igen.

image

image

image

image

image

just det helgen innan var jag i Dalarna å körde ett traillopp m Jonas
Caballo Blanco Memorial Run varvsbana varje varv var 11 km å man kunde välja 1-6 varv. Jag å Jonas valde 2 varv (22 km) varje varv startade även med en 3 km lång uppförsbacke.

image

image

Jag har haft ett otroligt kul år med massa tävlingar och äventyr.
Har kört ett flertal Swimrun å ultralopp och har känt mig väldigt stark hela året.. Så nu kan det bara bli bättre😉
Träningen är igång för nya utmaningar.. Är redan anmäld till utöswimrun i maj men hinner säkert klämma någon till roligt lopp innan 2015 är slut.

Är aspepp.. High on life.

Just det jag körde ju Stockholms halvmaraton oxå för några veckor sedan.. Asfalt inte min grej